Opinions
»Swedish reeds maestro Mats Gustafsson has a new series of duos out. Supposedly, there are three, but only the first two are in hand. And they're great. The first one with Fred Lonberg-Holm playing a Swedish key fiddle. Mats is in very jittery form, creating Dolphy-esque bird formations with his lungs, while Fred alternately saws and scrumbles notes from the fiddle. It's hard not to imagine a double-headed Ornette
at times. The second one instalment features baritone saxphonist Luca Tommaso Mai. Gustafsson takes out his baritone as well, and the bulls battle in a pit that is soaked with warm blood. Really great. The compression of the format makes the music seem very intensely focused, and the results are lovely. As is the Leif Elggren art that graces both the sleeves.«
- The Wire april 2006.
» För det första vill jag säga att singelformatet är oerhört spännande i sammanhanget. Framförallt ur ett lyssnarperspektiv, med endast fyra minuters innehåll blir det, i alla fall för mig, en betydligt närmare och mer koncentrerad lyssning. Jag vill inte missa något, och inget hinner störa min uppmärksamhet.
De två improvisationerna med Fred Lonberg-Holm, som här bytt ut cellon mot nyckelharpa, går åt det mer fragmentariska hållet. Han använder både fingrar och stråke, knäpper och gnider frenetiskt fram klagande och atonala ljud. Detaljrikt och expressivt, även om de stundtals inte verkar nå fram till varandra. Kontrasten mellan baritonsaxofonens muskler och nyckelharpans vemod på "But a cry of pain rolls up a mountain" är givande och skapar en inneboende spänning.
På baksidan "and throws itself from a cliff to crush" byter Mats Gustafsson till det egenhändigt skapade instrumentet alto fluteophone. Den ljusare tonen blir ett passande komplement till nyckelharpan, men Lonberg-Holm bryter sig ut i ett än mer skrapande spel, medan tonerna får större utrymme hos Gustafsson.
På singeln med baritonsaxofonisten Luca Tommaso Mai verkar (singeln är ensidig) får man träda in i en underbart virvlande värld. De båda baritonerna snurrar runt i vild dans med kraftigt spel i skalor. De svarar på varandras tilltal, lägger till, drar ifrån och vandrar vidare. Ibland skorrar det så djupt att jag måste harkla mig! På fyra minuter hinner man säga ganska mycket. «
- by Magnus Olsson, Sound of Music |
